Lite tankar såhär en onsdagsmorgon.

Jag vill gärna tro att jag är väldigt jordnära och trygg i mig själv. Att jag vet vem jag är, vad jag har och vart jag står i mitt liv. Att jag liksom inte blir berörd av människor som snackar skit och som försöker trycka ner en. Men, det är inte riktigt så. Jag vill verkligen bejaka alla mina sidor, hela min personlighet - allting som gör mig till mig, men ibland så är det ganska svårt. Det händer att jag häver ur mig grejer som kanske inte alltid känns helrätt efteråt, detta gör mig såklart mänsklig, men det är inte särskilt ofta som sådana drag är särskilt populära.

Jag blir ganska lätt bli provocerad av saker och ting jag läser. Jag är nämligen så oerhört trött på människor som hetsar till konsumtion (oftast indirekt) och då tänker jag nu främst på bloggare. Det shoppas och konsumeras varje dag, hela tiden och det verkar finnas en sådan total omedvetenhet om omvärlden att jag blir alldeles matt. Jag begär inte att alla dagligen och konstant ska tänka på hur deras beslut påverkar miljön, klimatet, djur och medmänniskor, men jag förstår inte hur man inte kan tänka på det alls.

Självklart känner jag inte några av dessa människor och vet ju inte egentligen hur de resonerar, allt jag kan göra är att bilda en uppfattning om dem utifrån deras blogg och det de väljer att visa upp. Mindre bloggare upplever jag som mer "på riktigt", medan de större har blivit som någon typ av varumärke, de säljer sig själva på något sätt och därför måste de upprätthålla en särskild fasad. Och kanske är det på grund av det som många inte vågar ha en åsikt, för då kan de tappa läsare och därmed inkomst.

Jag är själv väldigt medveten om hur jag lever mitt liv, då tänker jag på saker som hur jag handlar, vart jag handlar och framförallt vad jag handlar. För mig är det så oerhört viktigt att faktiskt veta hur maten på min tallrik hamnade där och vad hud- och hårdvårdsprodukter faktiskt består av. Och när jag stöter på människor som inte bara inte vet utan som faktiskt inte vill veta, som inte bryr sig, då går något inom mig sönder. Människor har naturligtvis rätt att ha vilken livsstil de vill, men till vilken kostnad? Jag anser att det är vårt ansvar att veta och att vilja veta vad som händer runt omkring oss och hur man som individ kan försöka påverka och göra vår omvärld lite, lite bättre. Det låter sjukt klyschigt, jag vet, men att klä sig i mössor med en pälsboll på, bara för att det är mode och sedan blunda för vad den där pälsbiten kommer ifrån, det finns inte i min värld. Och att till exempel äta kött är inget fel i sig, jag tycker också att kött är väldigt gott, men kan man äta det med rent samvete när köttindustrin ser ut som den gör? Kan man kanske avstå från kött två gånger om dagen och välja vegetariskt ett par gånger i veckan istället?

Förstår ni hur jag resonerar? Jag är absolut ingen Moder Theresa och jag har varit ganska omedveten under en lång tid själv, tills jag valde att inte vara det. Det kan vara sjukt jobbigt ibland, men oftast känns det bara jävligt bra att veta att man försöker göra vad man kan, om vi nu ska nyttja djur och natur så kan vi i alla fall försöka ge något tillbaka, återvinning eller vad tusan som helst.

En tanke om bröst.

I fredags var det E-types dag på Så mycket bättre. Jag hade inte så höga förhoppningar, men tyckte det skulle bli spännande att se hur de andra artisterna tolkade hans låtar. Måste erkänna att det var riktigt, riktigt bra. Wiehe var ju helt otrolig! Helt fantastisk. Samma med Laleh. Jag har verkligen älskat henne sedan hon släppte sin första skiva och hon blir bara starkare och starkare med åren.

Hur som helst. Man fick se en hel del klipp från E-types gamla musikvideos och jag kan erkänna att jag dansade frenetiskt till hans musik på diskoteken när jag var yngre. Och jag minns att jag då, som tolvåring eller sådär, reagerade kraftigt på Dees enorma tuttar. Jisses vad man tyckte att de var stora! Men nu... när man såg de där klippen... det är så tragiskt hur skadad man har blivit med åren, men allt jag såg var en kraftig push-up. Tyckte till och med att hennes bröst såg ganska små ut! Och det här är inte första gången det händer, utan det var exakt samma sak när jag såg ett galet gammalt avsnitt av Baywatch, i begynnelsens tid av Pamela Andersons kändisskap. Hennes bröst var skolan snackis liksom, herremingud vilken enorm hylla hon hade, tänkte man... tills man jämför då med nu. Förstå hur mycket man har blivit påverkad med åren! På endast tio-femton år så har det som var stort då, med dagens mått, endast blivit en piss i havet ungefär. Inget märkvärdigt alls. Det är ändå ganska skrämmande, hur blind man blir.

Karins konstgrepp - utlottning av bubbelhalsband.

För att Karin är så himla fantastisk och därför vill vi att hon ska få en massa marknadsföring för sina kreationer! Varför inte genom detta asballa bubbelhalsband runt halsen (min)?! Ja tack!

Vänskap i cajberspejs.

Bloggfenomenet är så lustigt egentligen. Jag läser inga direkta storbloggar, utan gillar de lite mindre och mer personliga varianterna. Där man kommer nära nära. Så nära, att man tycker att bloggaren är lite av en vän. När jag hittar en blogg som jag fastnar för, så läser jag alla inlägg, går tillbaka från början liksom. Detta kan ju ta ett par dagar, men efteråt så är det precis som om jag känner henne (det handlar i stort sett alltid om kvinnor). Vi har delat allt! Både skratt och tårar, upp- och nedgångar. Det där lilla som sätter krokben för den här enormt fina och växande vänskapen är... att skribenten inte har en aning om vem jag är. Hon vet inte att just jag läser och att just jag känner igen mig i det hon skriver.

Det är så himla svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder tycker jag och när man finner de här guldkornen och bara: ÅH, JAG VILL VARA DIN VÄN! Då känner man sig en aningens desperat... och det är lite lagom stalker-varning på det där, att utropa sin kärlek till någon man aldrig träffat. Trots att allt man vill är att bloggaren tillslut ska känna likadant, älska dina kommentarer och på nåt sätt bilda en relation till dig och tillslut läsa din blogg och kommentera hos dig! Och så har man helt plötsligt en vän för livet!

Obs! Jag är inte galen, utan snarare ganska trevlig.

Om att ha en vän som gör saker som du inte riktigt tycker är helt okej.

Nå, om man som titeln på detta inlägg avslöjar, har en vän som grejar och har sig med saker och ting som du inte alls tycker är okej... Håller du god min? Det är ungefär vad jag gjort de senaste två-tre månaderna om jag ska vara ärlig. Försöker ställa upp och lyssna och komma med råd som det sig bör, men nu börjar mitt tålamod tryta.

Jag skrev precis ett jättelångt inlägg, men hejdade mig mitt i och tänkte att jag faktiskt inte behöver lägga ut hela historien på nätet. Det kanske bara räcker med frågeställningen, vad fan gör man om man tycker att en av ens närmaste vänner beter sig lite som... ja, ett själviskt pucko?

Helgens bravader/utgifter.

Okej. Min superkreativa tryckhelg började inte sådär jättebra, om jag ska vara ärlig. På fredagen när jag ska åka, så tar jag bussen ner till stan för att sedan byta buss och åka till tåget. Det var bara det att bussarna inte gick som jag trodde, utan jag skulle få vänta tjugo minuter. Vilket skulle leda till att jag skulle missa mitt tåg. Tiden var knapp, jag hann inte ens kolla upp andra tåg och bussar som skulle klaffa i Flen. Kände mig galet stressad och minuterna tickade på... Jag hoppade in i en taxi och tänkte att det var ju bara en raksträcka, borde inte alls kosta särskilt mycket. 120 JÄVLA spänn! Min sambo sa att det är en maxtaxa på 95 kr på dagen, man bara, jaha! Så bra att jag får veta det efter att jag klivit ur taxin och pröjsat. Totalt ovärt. Plus att jag köpte en sms-biljett till bussen. Tog inte reducerat pris heller, eftersom jag skulle byta buss. 30 spänn där. Urk. Det är inte lätt att vara snål när det kommer till färdmedel!

Hur som helst. Kommer på mitt tåg och kommer också fram till Flen. 68 kr. Tar bussen till skolan, 33 kr. Betalar vandrarhemmet och middagen, 365 kr. Äter middag tillsammans med gänget. Tänker att det kanske inte är lika äckligt som det brukade... Äter. Jo. Lika äckligt. 65 kr för: majs i tomatkross.

Lägger förmiddagen bakom mig. Vi gör oss hemmastadda på våra rum, hänger i vardagsrummet. Fikar, dricker te och pratar. Jag geggar ricinolja i håret. Alla är galet trötta... Vi kollar på nån kass film och pratar lite mer, sen går vi och lägger oss.

Min första natt är rätt hemsk. Vaknar ungefär en gång i timmen av nackspärr. På morgonen ser jag ut/känner mig som ett lik. Segar mig in i duschen och försöker tvätta ur ricinoljan... Tog bara med mig bikarbonat. Det går inte ur. Suck.

Nåväl, fett hår på en folkhögskola är väl ingen biggie. Drar på mig mjukisbyxor. Det är liksom trikå för hela slanten kan jag ju säga. Jävligt skönt!

Vi går iväg till trycksalen, känner ingen direkt inspiration. Googlar lite bilder. Kluddrar lite i ett block tillsammans med en vän. Fnissar väldigt mycket. Men sen, bara sådär, så kommer det till mig! Såklart att jag ska trycka en räv! Rävar är fantastiska djur!

Det tog mig några provtryck och en hel del förändringar i mina schabloner innan jag nådde det resultat jag ville. Är inte helt nöjd ändå kanske, men tyckte det blev himla fint ändå. En tjock och fluffig, hälsosam räv.

I slutet av dagen var jag rätt däckad. Förstår inte alls var tröttheten kom ifrån. Men jag jobbade rätt intensivt, det ser verkligen inte ut som det när man har resultatet framför sig, men jag spenderade typ två timmar på att skära ut mönstret. Sedan provtryckte jag, ändrade lite till, provtryckte - tills jag var nöjd.

Det enda negativa var faktiskt alla utgifter. Hamnade på typ 800 kr i slutändan. Men ja, det är ju bara pengar och det var en engångsgrej. Får se det så. Vill inte verka galet snål nu, för jag bjuder gärna andra och sådär, men det svider lite att betala för bussar och minutlånga taxiresor...

Jag hade en underbar helg, lite jobbigt dock med nätterna. Sov lika dåligt andra natten och drabbades av hemlängtan. Men det kan nog bero på att jag jobbar så mycket och min sambo jobbar också hela tiden, så vi träffas liksom inte lika mycket som vi borde. Eller jo, det gör vi kanske, men vi umgås inte. För vi båda är alltid trötta och så går man och lägger sig. Han kliver upp innan mig dessutom. Men nog om det! Jag är glad att vi alla träffades igen och ser fram emot nästa tillfälle!

En Bild säger mer än tusen ord.

Flickorna ska leka prinsessor, vara söta, stilla, leka fint...

...medan pojkar uppmanas att vara vilda, bara fantasin sätter stopp!

Inget speciellt.

Idag känns som en bra dag. Det är kallt och friskt ute, men strålande sol. Visserligen sov jag till elva, men har ätit frukost i lugn och ro, läst lite bloggar och faktiskt känt INSPIRATION till att skapa lite själv. Några små tankar har vuxit i mitt huvud den senaste tiden och jag tror det är dags att förverkliga dem...

Något annat då... På fredag ska jag och tre andra tjejer åka till Åsa, bo på vandrarhemmet där och låna skolans trycklokal som ligger i källaren. Vi gick alla tillsammans på skolan och pratade om att ha en sådan här helg under hösten och nu är det alltså dags. Jag har ett par tryckidéer som jag vill testa, ganska enkla grejer som bara kräver ett par schabloner liksom. Ska trycka på oblekt bomullsväv, tänkte att det kunde göra sig snyggt som enkla tygpåsar.

Idag är också dagen då jag påbörjar mitt ricinolja-experiment! Ska bli riktigt spännande att se vad som händer inom loppet av en månad eller så. Ska massera in oljan 2-3 ggr i veckan hade jag tänkt och sen låta det sitta i så länge jag pallar. Har läst om att håret har vuxit upp till fem centimeter i månaden för vissa, istället för fjuttiga en centimeter. Man kan ju alltid hoppas, det skadar ju inte att testa!

Den som inga byxor har, hen får gå med rumpan bar!

Jag måste gå till jobbet om ganska exakt tre minuter för att inte bli sen. Men jag har inte tagit på mig några byxor än. Peppen gott folk, peppen!

(Fast jag är åtminstone nöjd med håret. Det är inte fy skam!)

Att komma till insikt.

Nu känns det som att man går i konstant motvind. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att komma ur den här nedåtgående spiralen. Allt blir så fruktansvärt jobbigt, att gå upp på morgonen, att göra sig klar för att gå iväg till jobbet... Jobbet i sig.

Att liksom vakna upp och känna att allt är skit är inte den härligaste känslan kan jag tycka. Jag har ingen ork och känner ingen motivation över huvud taget. Det är inte heller första gången, så på något sätt är jag tillbaka på ruta ett.

Den största boven är nog mitt jobb, det har jag redan listat ut. För några år sedan så blev jag sjukskriven. Jag kunde inte åka buss utan att börja lipa, väl framme på jobbet brukade jag låsa in mig på toaletten och gråta av mig. Kämpade på, tills det inte gick längre. Bokade möte med en psykolog och brast ut i gråt så fort jag kom inför dörren på hans kontor, sedan satt jag där och försökte förklara hur jag mådde mellan hulkandet, snoret och tårarna. Shit, vilken lättnad ändå, efteråt. Jag blev sjukskriven en månad på heltid och efter det lika länge på halvtid.

Saken är att min situation aldrig blev riktigt bra. För jobbet var ju detsamma. Hade en kass chef som sket i det mesta och en stackars säljchef som fick axla hela butiken ensam. Det var alltid kaos liksom. Personalen funkade inte heller, dålig arbetsmoral och brist på sunt förnuft ledde till att alla verkligen mådde skit.

Efter min sjukskrivning så kom jag tillbaka till exakt samma grej. Fick dessutom vänta på min ersättning i etthalvår. Sex månader. Förstår ni intresset från chefen?! Enormt engagemang! Eller? Jag pratade med henne, frågade varför mina pengar inte kom. Hon sa att det var lönekontoret jag skulle kolla med. Ringde dem. Nej, de hänvisade till min chef. Hon hade inte ens gjort en anmälan att jag varit sjukskriven typ. Gick till min chef igen. Hon skulle anmäla det, det hade blivit något missförstånd. Tiden gick, men inget hände. Kontaktade försäkringskassan, men nej, det var min arbetsgivare som skulle anmäla till dem, men det hade de inte gjort. Okej. Det här var en enorm grej för mig. Jag avskyr konflikter och tror alltid det bästa om människor... "Men, jag väntar lite. Hon har nog inte glömt... Hon har ju så mycket själv" osv osv. Jag är naiv och godtrogen, för snäll och mesig helt enkelt.

Tillslut så kom det en kvinna från HR, hon pratade med de anställda som hade varit sjuka för ofta och jag var en av dem såklart. Då berättade jag om hela grejen med uteblivna pengar och hon verkade uppriktigt sagt chockad. Jag tror det gick tre dagar efter mötet med henne, sedan hade jag mina pengar.

Min energi tog slut helt och jag sa tack och hej och började plugga. Gick inte ens in till butiken på ett halvår. Har pluggat i omgångar efter det, försökt hämta nya krafter, men det finns inget kvar för mig nu. Efter mitt år på Åsa Folkhögskola så tänkte jag att jag skulle jobba ett år, spara lite pengar. Men nu, efter sex månader och både en ny butikschef och säljchef, så känner jag att det inte går. Det har gått över fyra år, men jag är fortfarande på exakt samma ställe i mitt liv. Bara tjugo kilo fetare.

En liten grej som jag minns tydligt var när jag hade kämpat att kliva upp ur sängen. Det gjorde bokstavligen ont i mig att gå upp. Varenda nerv i kroppen stretade emot. Men upp kom jag... tog mig till jobbet... Fick höra "men hej, jobbar du idag?". Det visade sig att schemat som skrivits ut veckan innan hade ändrats utan att jag visste om det. Jag var alltså ledig. Och jag som bara ville ringa och sjukanmäla mig egentligen... Fick en klapp på axeln av en annan butikschef som var där och hälsade på "men det är ju bara att börja jobba, du är ju ändå här". Jag ville be honom dra åt helvete, milt uttryckt. Där och då fick jag någon typ av utbrott. Sprang in på toaletten och storbölade. JAG ORKAR INTE MER! Min chef visade en mänsklig sida och kramade om mig. Jag hyperventilerade över hennes axel och skakade i hela kroppen. Hon tog mig till Previa, som samarbetar med företag om personalhälsa. Fick träffa en terapeut. Fick fylla i ett papper som skulle avgöra om jag var självmordsbenägen. Typ. Kände mig utlämnad och betraktad. Hon bedömde mig, hur ostabil var jag? Hur stor var min rättighet till välmående, egentligen? Om jag ska vara ärlig minns jag inte om det här var före eller efter jag blev heltidssjukskriven. Tror att det var efter att jag kom tillbaka faktiskt, men i och med att jag inte arbetat med mig själv, utan bara "varit ledig" så hände exakt samma sak igen. Jag var inte botad, eller vad man ska kalla det. Allt var exakt likadant.

Det HAR blivit fantastiskt mycket bättre på min arbetsplats, men nu är jag färdig. Nu har jag gjort det här, dags att gå vidare! En fast anställning är absolut en trygghet, men till bekostnad på vad? Min hälsa och mitt välmående? Nej, tack. Så långt har jag åtminstone kommit.

Ser fram emot våren, nya utmaningar och en ny skola. En nystart, en efterlängtad sådan.

Har jag inte kommit längre än såhär?

Ibland får jag en sådan stark känsla av att känna mig totalt värdelös. Jag kan stirra på min egen spegelbild i vad som tycks en evighet och bara hitta fel, jag behöver inte ens leta, för jag vet ju redan exakt vad jag tycker om mig själv.

Jag har aldrig någonsin ansett att jag är fin, eller söt, eller snygg eller bra. Mitt självförtroende har alltid varit otroligt lågt och hur mycket jag än försöker jobba med det, så halkar jag alltid tillbaka till samma självhatande plats igen.

Jag säger ofta till mig själv att jag funkar precis som jag är. Jag intalar mig att jag trots allt är okej... Men sedan så står jag där i provrummet på H&M, ser min kropp från alla vinklar, ser hur ljuset letar sig in i alla vrår och kanter på min kropp... hur det hittar alla små ojämnheter och fel. Känslan av att stå i ett provrum och gråta över vad man ser framför sig är fruktansvärd. Och att man inte gör något åt saken får inte direkt självkänslan på topp. Det blir ännu ett misslyckande att checka av på listan. Jag får skylla mig själv för att jag är fet och inte tar mig i kragen. Det är mitt egna fel och förtjänar inte mer än såhär. Förtjänar jag inte mer än såhär? Tysta tårar i ett provrum.

Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore om jag fick ändra allt jag ogillade hos mig själv. Vem skulle jag vara då? Hur lycklig skulle jag bli? För visst skulle jag må bättre?!

Jag har svårt att nämna bra egenskaper hos mig själv, kanske kan skrapa ihop något halvhjärtat vid pistolhot, men inte mer än så. Det är på något sätt enklare att fokusera på de dåliga bitarna, det krävs ju inte så mycket att vara negativ eller nedvärdera sig själv. Jag är ett lätt offer.

Det är så konstigt det där... om jag inte levde i det samhälle jag lever i nu, då skulle jag kanske varit lycklig. Nöjd över en kropp som fungerar, matglad som jag är till trots. Men när jag ser mig omkring så är utséendefixeringen så extremt närvarande, hela tiden och en del av mig vill inte längre vara "den feta polaren med humor". Jag ställer mig konstant frågan: Varför. Och jag är jävligt medveten vid svaret, men väljer att se förbi det. Jag skulle bara för en enda gång i mitt liv, få veta hur det känns att vara vacker. För jag orkar inte kämpa emot längre.

Efter tjugosju år, så har jag inte kommit längre än såhär. Tyvärr.

Ett experiment.

Ricinolja, eeyy?! Tydligen asbra till många grejer, inte bara för att få igång magen, utan det ska också stimulera hårväxten.

Jag har alltid drömt om ett riktigt hollywood-svall. Den nakna sanningen är dock det motsatta. Ett ganska typiskt nordiskt hår, inte tjockt, men inte heller tunt. Saken är att jag aldrig har haft långt hår. Min mamma lät mig inte när jag var liten, för det tovade sig bara och på äldre dagar har jag inte haft tålamodet att spara. Experimenterade en hel del i ungdomsåren med att färga, bleka, klippa själv osv. Nu har jag fått dille på naturlig hud- och hårvård och tvättar mitt hår med bikarbonat och äppelcidervinäger.

Nu har mitt hår slutat växa. Eller så växer det bara galet långsamt. Tittade på ett år gamla foton och mitt hår är i stort sett lika långt nu som då. Så jag började googla frisyrbilder på kort hår. Hittade massa fint och blev riktigt inspirerad! Men så läste jag att ricinolja is the shit, så jag ska testa det under tre månader innan jag gör något drastiskt. Grejen är att jag har sjuuukt svårt att släppa tankar när de väl får fäste, sådana som rör mitt hår speciellt. Oftast står jag inte ut och det resulterar i att jag klipper mig. Själv. Senaste var det luggen. Hade sparat ut en lång lång under två år, men så vart jag less och klippte av den. Eftersom att klippa lugg är svårt, så blev den bara bredare och kortare och nu ångrar jag mig. Såklart. Men, det är ingen vits att gråta över klippt hår!

Börjar med en bild på hur långt mitt hår är nu nästan 50 cm. Återkommer om två veckor för att se om det blivit någon skillnad.

Hellre ett skott i...

Jag får ryggskott till och från. Det började när jag var sexton. Skulle plocka upp min lillasyster från golvet och min rygg bara: PANG!

Sedan dess händer det då och då, senast var i fredags. Anledningen? Hosta. Jag har en galen hosta som verkligen inte vill ge med sig. Har till och med kollat upp den hos VÅRDCENTRALEN. Men de hittar inget fel på mig. Ehm. Hur som helst. Hostan. Ni vet, en sådan där riktigt gubbhosta. Jag låter som om jag varit storrökare i trettiofem år och halsat whisky som om det inte fanns någon morgondag. Lungorna följer nästan med upp liksom.

Detta resulterade alltså i ett ryggskott. Smärtan strålar från svanken och uppåt och utåt... och det finns inget jag kan göra åt saken. Smärtstillande fungerar inte särskilt bra. Vila fungerar inte heller. Att röra mig gör typ jätteont. Men jag trotsar smärtan efter att ha läst på vårdguiden att man ska fortsätta sitt arbetsliv som vanligt. Okej, tänkte jag, googlade lite mer och fick samma svar överallt. Ringde min chef för att förvarna (himla gulligt av mig ändå) att jag typ har lite ont och att det gör ont vad jag än gör. Så att... ja. Vi får väl se hur den här dagen slutar helt enkelt!

Klädutmaningen 2.0

Jag läste om Klädutmaningen för rätt längesen. Måste ha varit minst ett år sedan i alla fall... Ungefär i samma veva så hörde jag talas om Lånegarderoben också. Efter det så har jag blivit mer medveten om den extrema konsumtionshetsen som råder överallt! Den här slit-och-släng generationen som vuxit fram, jag känner inte alls igen mig i just den grejen, men trots det så älskar jag att shoppa. Min garderob är överfull, har NYA skor som aldrig använts också - flera par. Det är helt galet! Men jag slänger inget... Jag kanske kommer använda det det plagget, någon gång. Man vet ju aldrig...

Och då slog det mig! Va fasiken, jag ska hänga på Klädutmaningen! Bättre sent än aldrig liksom! Trots att jag älskar att handla kläder och skor, så har jag ett överflöd, jag behöver faktiskt inget mer. Så nu tänker jag såhär, inga nya grejer på en månad (testperiod) utan jag måste använda det jag redan har. Det innebär en riktigt jäkla djupdykning i byrålådor och garderober. Är det så att jag verkligen behöver ett plagg av någon anledning så är det second hand eller låna som gäller.

Spännande! Kanske att jag till och med lägger ut lite bilder från och med nu? Peppen på den gott folk, peppen!