torsdag 27 oktober 2011

Känsliga grejer.

Ibland längtar jag oerhört intensivt till att få barn. Ibland gör det till och med ont. För ett par år sedan så var känslan så stark att jag inte klarade av att umgås med kvinnor som hade små spädbarn. När min sambos syster födde sin dotter så grät JAG när vi hälsade på henne. Fällde några tårar på hemmaplan också. Jag var inte missunnsam... jag ville bara så gärna vara i hennes plats. Det går inte att förklara riktigt, en det var som att hela ens väsen skrek och protesterade - varför varför VARFÖR är inte jag där än?

Det var samma när en nära vän till mig berättade att hon var gravid. Jag reagerade med ilska, åh vad arg jag blev att HON, hon som var arbetslös och inte ens i ett förhållande skulle få skaffa barn, medan jag som efter fem år (vid tillfället, nu är vi inne på vårt sjunde år) med samme kille och fast jobb inte ens var i närheten av något barnaskaffande. Det gjorde bokstavligen ont i hjärtat och det dröjde länge att acceptera hennes graviditet. Jag talade med henne såklart och hon förstod mig (så sjukt förstående att jag känner mig löjlig). Men visst var det jobbigt att visa glädje och engagemang när man inte kände det innerst inne. Då var jag missunnsam. Det var hemskt. Jag kände mig hemsk.

Jag är väldigt glad över att det här har gått över, men det tog tid. Jag vet att också min tid kommer, men har insett att jag vill prioritera andra saker innan. Som en utbildning, att få hitta mig själv först. För om jag inte ens vet vem jag själv är, vid tjugosju års ålder, hur ska jag då känna när jag ansvarar för någon annan? Jag vill inte förverkliga mig själv genom att skaffa barn och tro att det kommer lösa mina andra problem, för sedan kommer jag ändå stå där, på samma ställe som nu, bara jävligt mycket äldre.

söndag 23 oktober 2011

Luspank.

Men åh. Känslan av att vara så jäkla pank innan man ens betalat räkningarna... oerhört tröttsamt! Har så galet mycket utgifter! Och så ska ju kursen i mönsterkonstruktion betalas. Räknade ut att jag kommer ha ungefär 600 kronor till "nöjen" när allt är betalat. Sexhundrakronor. Tur att jag har inhandlat nya vinterskor redan. Med tanke på att jag faktiskt inte behöver köpa något, så vet jag ju att jag klarar mig, men jag avskyr att vara så begränsad! Att känna hur varje liten fika på staden är en enorm utgift, att känna att nej, jag kan tyvärr inte unna mig en chai-latte för ynka 30 kr, för jag kanske måste investera i typ mjölk eller något.

Huvudsaken är väl egentligen att alla räkningar faktiskt blir betalda. Och jag behöver ju inte bo i en kartong liksom. Fast det hade ju varit fint att få köpa den där kakeldekoren jag spanat på så länge...

Uppdatering! Ingen kurs i mönsterkonstruktion den här hösten! Gick in på hemsidan för att kolla lite och såg att det stod att det var fem tillfällen. Jag är helt hundra på att när jag anmälde mig, så stod det att kursen skulle ges vid åtta tillfällen. Det är ändå ganska många timmar som de dragit in... och ändå var avgiften densamma. Får kolla på något till våren istället, isf blir det nog Tillskärarakademin. Urk. Tur i oturen, antar jag. Där sparade jag 2000 spänn.

lördag 22 oktober 2011

Ett år senare.

Läste precis igenom mina tidigare inlägg. Det gick snabbt, eftersom det typ är två sidor på den här bloggen. Två hela sidor som sammanfattar det senaste året av mitt liv. Jag tänker tillbaka på mina förväntningar på skolan och utbildningen. Textil och formgivning. En hel del bu och bä måste jag säga. Det var egentligen inte alls som jag hoppades och mycket var jobbigt och tråkigt och fruktansvärt.

Men det fanns också en del fina grejer. Gemenskap. Min rumskompis visade sig vara en av världens roligaste och bästa människor... och kvällarna vi spenderade i husets vardagsrum tillsammans med de andra tjejerna var så himla bra! Mycket paj blev det. Och mycket Bonde söker fru. Och halvåtta hos mig. Jag lovade mig själv att aldrig följa de programmen efter skolan... och det löftet höll jag. Men vi satt där, diskuterandes, skrattandes och pajätandes. Och trots att det skar sig med några av tjejerna i klassen, så fanns det trots allt ett par guldkorn. Vi bakade, vävde, broderade, skrattade tills tårarna sprutade och det är så underbart att tänka tillbaka på.

Hm. Det var kanske ett rätt okej år, om jag verkligen känner efter. Med ett par mindre trevliga upplevelser. Hur som helst, så känns det spännande. För nu sitter jag här, ett år senare, och tänker ungefär samma tankar. Vad ska nästa period föra med sig? Ska läsa mönsterkonstruktion, har sökt genusvetenskap till våren och därefter vill jag till HV-skola. Parallellt blir det Tillskärarakademin... om ekonomin tillåter. Vill nämligen gå en kvällskurs där som varar två terminer och kostar cirkus trettiotusen. Men jodå... det borde väl gå? Om jag... sparar?

Det tar tid. I alla fall för mig, det har jag kommit till insikt med. Det är ingen idé att jag ångrar allt jag inte gjorde, för det tär så enormt mycket på mig. Jag kan inte gå och tänka på hur jag BORDE ha gjort eller levt, visst skulle det ha varit enormt om jag pluggat formgivning tidigare, men ja, bättre sent än aldrig. Klyschigt, men väldigt väldigt sant.