"'Normala' människor är fruktansvärt trista och genomskinliga. De allra mest 'normala' människorna är ofta personer utan specifika/starka intressen, mål, ideal och ambitioner. Att vara normal är att inte synas, för det finns ingenting att fästa blicken på."
Jag har aldrig direkt stått ut på något sätt, rent utseendemässigt. Det var väl först under gymnasiet som jag fick en känsla av att behöva vara annorlunda för att vara någon. Att synas var viktigt, för vem vill falla in i normen? Men sedan så ledsnade jag på att vara någon som faktiskt inte riktigt stämde överens med hur jag kände eller tänkte. Jag tröttnade på att snöra mina tjugohåls kängor varje dag och jag tröttnade på sminket. På något sätt gick jag vidare, för det tar tid att hitta sig själv och det där var inte jag, helt enkelt.
Jag gillar egentligen inte att klä upp mig, jag gillar enkelt och bekvämt. Det första jag gör när jag kommer hem är att dra på mig mjukisbyxor och någon sliten urtvättad t-shirt. Jag har inga speciella, utmärkande, drag, jag är inte vacker, jag är överviktig. Jag kanske ser tråkig ut, men ingen har rätten att säga vad de tror att jag är. Kan en person se på mig och bara genom en blick veta mitt innersta väsen? Syns det på mig vilka drömmar jag har (eller uppenbarligen, inte har)? Nej, såklart det inte gör. Förstår inte varför man har mer rätt att ha åsikter om en människa som smälter in, än om någon som inte följer normen. Jag kanske inte syns i en stor folkmassa, men jag existerar. Jag ÄR någon och jag är NÅGOT för många.
Nej, det syns inte på mig, men jag är en omtänksam människa som oftast sätter andras välmående framför mitt egna. Det syns inte på mig, men jag lyssnar och ger stöd när någon jag bryr mig om behöver det. Det syns inte på mig, men jag drömmer och längtar, varje dag, hela tiden. INGEN har rätt att uttrycka en åsikt om MIG, ingen kan titta på mig och veta vem jag är och vad jag står för. En människa är så mycket mer än en utsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar