See ya, wouldn't wanna be ya!

Okej. Det har varit tyst ett par dagar nu för jag har haft så sjukt mycket att göra i skolan. Dessutom har min datorskärm spruckit, så det är värsta regnbågen över hela skiten nu och man ser inte särskilt mycket... och femtonhundra spänn i självrisk är inget jag har över just nu.

Hur som helst! Ibland stöter man på människor som verkar leta konflikter. Det är som om de lever för att få komma med helt onödiga kommentarer, bara för att de gillas att munhuggas. Även om man inte är otrevlig tillbaka, så kör de på bäst de kan för att de helt enkelt har en sådan personlighet. Jag undrar ofta över hur dessa personer blev uppfostrade och förmodligen var de skolans mobbare, fast en sådan där populär tjej som alltid hade en flock andra tjejer runtom som såg upp till och förundrades över den tuffa tjejen med vass tunga. Okej, i högstadiet. Men när man kommer upp i 20+ åldern... Borde det inte ha gått över då? Eller är folk verkligen så pass osäkra i sig själva, att de fortsätter i samma spår som funkade för tio år sedan?

En sådan person går i min klass. Hon låter alltid otrevlig och hon måste alltid ha rätt. Håller man inte med, så är hon snabb med att försöka starta något... Sen snackar hon skit. Trots detta, så finns hennes små anhängare där. Som egentligen också tycker illa om hennes sätt, för de har de trots allt sagt när hon inte är närvarande... men i slutändan så skrattar de åt hennes skämt och flinar medgivande när hon spyr galla över alla som inte tycker som henne.

Jag är riktigt konflikträdd, det kan jag stå för. Men jag skulle aldrig, ALDRIG, stå ut med sådant där skit. Och jag tycker så synd om henne, trots att hon gör mig så jävla förbannad. Och jag AVSKYR att hon påverkar mitt humör så som hon gör. Och jag tycker det är konstigt att en enda person, kan påverka ett tiotal personer så negativt som hon gör. Det är verkligen bortom mig. Ungefär som när man försöker tänka på hur stort universum är. Ens hjärna exploderar. Kan säga såhär, det första jag ska göra, för att verkligen visa vad jag tycker... Efter att skolan slutat... Är att ta bort henne från min kompislista på Facebook! HA! Take that bitch!

Random klagomål.

Något som jag tycker är sjukt irriterande, är när tjejer kallar sin pojkvän eller sambo för "min man" och hans föräldrar för "mina svärföräldrar" när de INTE ENS ÄR GIFTA. Jag är ledsen, men man måste ta mig tusan vara gift för att prata på det där sättet.

Sen undrar jag också lite över det här fenomenet att sätta ett frågetecken efter ett påstående, när man uppenbarligen inte ställer en fråga eller försöker vara ironisk. Frågetecknet är bara helt felplacerat. Vart kommer det ifrån? Hur uppstod det? Och varför, VARFÖR, skriver folk på det sättet? Det ser ju för tusan inte klokt ut!

Och dagens sista irritationsmoment som jag måste få ur mig är det här jävla näthatet som man ser exakt överallt. Stöddigheten av att sitta anonym bakom en datorskärm och bara kasta ur sig en massa skit över människor man inte känner... Vad får man ut av det? Det verkar oftast ligga avundsjuka bakom, det är väldigt uppenbart... Men varför engagerar man sig så otroligt om man inte gillar en viss bloggare t ex? Det är väl bara att strunta i att gå in på dennes blogg, det är ingen som tvingar dig att läsa inlägg efter inlägg och ingen tvingar dig till att kommentera, inlägg efter inlägg. Jag tänker främst på en grej som drabbade Kenza. Jag brukar läsa hennes blogg då och då, eller, jag kollar på bilderna eftersom innehållet är riktigt trist... Men hur som helst, hon har råkat ut för att en och samma person kommenterat varje inlägg dagligen i flera månader. Den här tjejen har skrivit att Kenza är så jävla ful, vilka fula kläder hon har, vilken hemsk frisyr hon har och vilka fula läppar (?!) hon har och att hon inte passar i rött läppstift. Kenza svarar tillbaka med att lägga upp några kommentarer i ett inlägg där tjejens IP-adress står. Den skyldiga går då ut i Nyheter24, med namn och bild, och börjar snacka om att anmäla. Självklart kommer detta inte leda någonstans, men det roliga är att hon faktiskt säger att hon FÅR tycka så som hon gör. Typ att det är en yttrandefrihet att säga kränkande saker om folk. Ibland undrar man ju hur människor är funtade, för sen säger hon att det absolut inte handlar om avundsjuka, utan hon gillar helt enkelt inte Kenza och tycker att hon är ful och det ger henne rätt att påpeka det också. Dagligen.

Behöver jag ens säga att den anonyma kommentatorn var rent ut sagt, skitful? Nej. Det är överflödigt, så jag ska inte yttra mig om den saken.

Räkningarna ja...

FUCK ME, vad jag avskyr allt som har med min ekonomi att göra! Jag betalar två hyror och har gjort det sedan augusti förra året (jag bor dels på internat, då jag pluggar på annan ort - dels bor jag hemma med min sambo). Ska bli riktigt skönt att slippa det snart, då skolan slutar den tionde juni... Men jag har aldrig tidigare haft såhär dåligt med pengar och det tar på energin riktigt ordentligt. Lever i stort sett från lön till lön, har fullt CSN-stöd PLUS att jag jobbar extra så mycket jag bara hinner.

Pengar har varit ett stort fokus i mitt liv de senaste åtta åren. Har hjälpt min mamma väldigt mycket, tagit lån, krediter (inte bara åt mig, utan även åt henne), jag har alltid betalat allting såklart, men om jag visste då hur jag skulle ha det nu, så hade jag inte tagit ett enda konto! Visst är det najs att shoppa loss utan att lägga ut pengarna direkt... Men att istället betala för dem varje månad under flera år? Hell no! Det är en enda ond cirkel som man aldrig kommer loss ifrån. Hade lätt kunnat spara alla de där tusenlapparna istället. Men det är lätt att vara efterklok... Det är bara så fruktansvärt träligt när livet kretsar kring pengar, eller snarare, bristen av dem...

There's a first time for everything.

När man har varit nere i en svacka så känns det så otroligt skönt när man börjar se ljusglimtar igen. Småsaker som gör att man ser framåt, kämpar vidare - för att man VET att man kommer fixa allt det där som man drömmer om.

Hösten känns lovande. Okej okej, sommaren har inte ens börjat... men fy tusan vilken lättnad det är att INTE känna ångest över vad man ska göra till hösten. Jag ska fortsätta plugga, men på sätt och vis kvittar det vad jag kommer in på, eftersom allt jag valt vill jag göra i stort sett lika mycket. Så det KAN bara inte misslyckas den här gången!

Mitt förstahandsval är Textilhögskolan i Borås. Jag vill inte hoppas alltför mycket, för jag vet liksom inom mig att jag inte kommer in där. Har inte tillräckligt med erfarenhet - samtidigt som jag är sjukt stolt att jag fick ihop en anökningsportfolio. Är det så att jag inte blir antagen, så söker jag igen nästa år och förbereder mig fram tills dess genom att gå en kurs i bl.a mönsterkonstruktion och lite sådana saker. Mitt andrahandsval är genusvetenskap. Är riktigt pepp på att läsa det! Så hur det är blir efter sommaren, så vet jag att det kommer bli skitbra.

Kanske är det nu jag orkar ta tag i mitt liv och få saker att hända... och inte bara sitta bredvid och titta på?!

Men åh, sol!

Alltså. Helt sjukt hur man kan vara less på exakt ALLT ena dagen... och nästa dag så känns det mesta ganska så underbart! Det är strålande sol, jag vaknar tidigt och har hela dagen framför mig!

Ska njuta av en god frukost, sen ska jag ut och testa min nya systemkamera. Kanske ta en sväng på stan, fixa lunch, ta en joggingrunda och avrunda med att sitta utomhus och plugga. Perfekt? I think so!

En dag i drömmarnas tecken.

Alla har vi våra dåliga dagar. I dag är det min tur.

Jag kan inte fokusera alls känns det som. Har känt mig som en grå massa hela dagen och inte haft någon ork eller lust. Har spenderat dagen med att drömma mig bort, vilket jag ofta gör. Innan jag ska sova så dagdrömmer jag en stund om sådant jag gärna vill ha, sådant jag längtar efter. Jag fantiserar mig bort, till ett ställe där jag är lycklig och nöjd med mig själv. Jag bygger upp ett helt framtida liv liksom.

Dagen har spenderats surfande på internet och speciellt då olika bloggar. Människor verkar så himla glada. Nöjda liksom. De bor utomlands, lever det liv de kämpat för, har vackra kläder, många vänner, bra jobb, underbara lägenheter... Jag kan fortsätta i en evighet!

Jag har alltid varit ganska feg. Aldrig vågat satsa fullt ut och bara kört på, aldrig känt att det får bära eller brista. Och det ångrar jag nu. Va fan liksom! Man lever bara ett liv, ska man inte leva det bästa jäkla liv man bara kan då?! Skit samma om man gör lite missar här och där, man kommer ju i alla fall bli en erfarenhet rikare.

Sen har jag ju en massa bra grejer i det verkliga livet, det är absolut inget jag vill ta för givet, men ibland så vill man ha det där som verkar så ouppnåeligt. Jag vill ha allt det där andra NU NU NU! Helst ska det finnas där redan i går.

I bland brukar jag säga till mig själv att det här året är det året då allt ska klaffa. Ska inte ångra något alls. Jag ska kasta mig in med huvudet före. Och visst har jag bättrat mig, men djärvare har jag knappast blivit. Men jag har i alla fall sökt utbildning på en ort som ligger en bra bit ifrån där jag bor, det är väl alltid något. Men åh, så jag önskar att jag redan tagit itu med allt det där... att jag var klar nu och redo att ta tag i livet och allt vad det innebär.

Vem sätter reglerna?

Ibland blir jag inte klok på mig själv. Är så jäkla less på att allting alltid rinner ut i sanden och att det beror enbart på mig själv. Jag är alltid eld och lågor inför ett nytt projekt, men är så fruktansvärt slapp och lat och lägger det mesta på hyllan efter en kort tid. Grejen är ju att jag VET exakt att jag fungerar såhär, men det blir aldrig att jag gör något åt saken. Eller... jag brukar intala mig om att den här gången, då minsann, då ska jag göra saker och ting annorlunda! Men så blir det bara samma grej om och om igen. Bleeh.

Jag tänker kanske speciellt på alla mina gånger jag försökt gå ner i vikt. Det började 2007. Jag var inte särskilt överviktig, gick den dansestetiska linjen i gymnasiet och tog studenten 2003, men hade hunnit gå upp ett par (läs: tio) kilo trots allt. Vägde kanske runt 70 kg. Jag började med GI, körde det ett tag, funkade ganska bra... Men sen... så föll jag ner i frestelsernas grop igen. Sedan dess har jag försökt gå ner i vikt ett par gånger om året, men har istället gjort det totalt motsatta - Jag har gått upp. Och inte så lite heller, utan vi pratar liksom ytterligare 13 kg eller så.

Det här börjar tära på mig väldigt mycket. Mitt självförtroende är inget annat än en grå sörja, bottenskrapet i brunnen liksom. I stort sett icke-existerande med andra ord. Så pass att jag vid ett par tillfällen gråtit i provrummet när det nalkas bikinitider.

Det är sjukt jävla jobbigt att titta på sig själv i spegeln och bli äcklad. På riktigt. Jag ser på mig själv med avsky. Jag granskar varenda centimeter av min kropp och allt jag ser är fel, celluliter och bristningar. Fläskiga armar och dubbelhaka. Dålig hy och tunt hår. Kutryggig är jag också.

Jag vet att jag måste jobba med mig själv men det känns så oerhört klyschigt att peppa sig själv med att man är bra som man är, att man ska älska sig själv! Men samtidigt är det ju sant... alla kan inte väga femtio kilo och ha läppar som Angelina Jolie... trots det, så är det exakt vad jag vill. På något sätt känns det enklare att bara ändra på det man är missnöjd med, än att ändra på sin egna självbild, för det kräver mycket mer energi och styrka, än att bara kila över till Stureplanskliniken och spruta in lite restylane i den där tunna överläppen man avskytt så länge... Och även jag hamnar i det där träsket. För jag vill inte vara överviktig! Min övervikt gör mig olycklig. Självklart vill jag ju ha en hälsosam kropp, slippa ont i knän och rygg... men sen så viskar något ändå till mig att jag kanske skulle vara lite bättre och lite lite mer värd, om jag var smal. Och det är en fruktansvärd känsla. Men jag vill inte längre vara "den feta polaren med humor", jag vill också få gillande blickar på stan eller whatever, hur ytligt det än låter. Det för mig tillbaka till högstadiet, när allt man ville var att smälta in och få vara en av de populära tjejerna. Men det är längesedan jag gick i högstadiet nu, ändå kämpar jag fortfarande med samma skit.

Femte gången gillt?

Jag har provat på det här med att blogga ett par gånger tidigare, men det har liksom aldrig riktigt funkat för mig. Det känns som om jag har försökt mig på sådant som inte är riktigt jag. Har testat hela den här "dagens outfit"-grej, men det blir bara så himla... bleeh. Jag försökte mig även på att vara lite sådär chic och ba: Guud vad jag fyndar second-hand hela tiden! Fast det blev inte heller särskilt bra, eftersom jag är alldeles för lat för att ha en så nischad blogg.

Men trots allt, så är det ta mig fan skönt att få skriva av sig lite då och då. Därför så tänkte jag ge det ett nytt försök, helt kravlöst liksom, så får vi se vart det bär av.