söndag 18 december 2011

Vad är egentligen "normal"?

Läste precis en kommentar på en blogg som fick mig att rygga tillbaka.

"'Normala' människor är fruktansvärt trista och genomskinliga. De allra mest 'normala' människorna är ofta personer utan specifika/starka intressen, mål, ideal och ambitioner. Att vara normal är att inte synas, för det finns ingenting att fästa blicken på."

Jag har aldrig direkt stått ut på något sätt, rent utseendemässigt. Det var väl först under gymnasiet som jag fick en känsla av att behöva vara annorlunda för att vara någon. Att synas var viktigt, för vem vill falla in i normen? Men sedan så ledsnade jag på att vara någon som faktiskt inte riktigt stämde överens med hur jag kände eller tänkte. Jag tröttnade på att snöra mina tjugohåls kängor varje dag och jag tröttnade på sminket. På något sätt gick jag vidare, för det tar tid att hitta sig själv och det där var inte jag, helt enkelt.

Jag gillar egentligen inte att klä upp mig, jag gillar enkelt och bekvämt. Det första jag gör när jag kommer hem är att dra på mig mjukisbyxor och någon sliten urtvättad t-shirt. Jag har inga speciella, utmärkande, drag, jag är inte vacker, jag är överviktig. Jag kanske ser tråkig ut, men ingen har rätten att säga vad de tror att jag är. Kan en person se på mig och bara genom en blick veta mitt innersta väsen? Syns det på mig vilka drömmar jag har (eller uppenbarligen, inte har)? Nej, såklart det inte gör. Förstår inte varför man har mer rätt att ha åsikter om en människa som smälter in, än om någon som inte följer normen. Jag kanske inte syns i en stor folkmassa, men jag existerar. Jag ÄR någon och jag är NÅGOT för många.

Nej, det syns inte på mig, men jag är en omtänksam människa som oftast sätter andras välmående framför mitt egna. Det syns inte på mig, men jag lyssnar och ger stöd när någon jag bryr mig om behöver det. Det syns inte på mig, men jag drömmer och längtar, varje dag, hela tiden. INGEN har rätt att uttrycka en åsikt om MIG, ingen kan titta på mig och veta vem jag är och vad jag står för. En människa är så mycket mer än en utsida.

onsdag 7 december 2011

Lista för kommande projekt? Check!

Okej. I ett försök att lära en vuxen hund sitta... Nu är det dags att ta tag i mig själv och det här med att avsluta projekt. Det är något som jag som sagt är sjukt dålig på. Men baby steps är min tanke och tillslut skall jag segra! Och alltså, listor! Älskar listor. Skriver alltid listor och har alltid gjort det nu när jag tänker efter. När jag var yngre brukade jag även rita det jag behövde och speciellt om jag skulle på disco, då ritade jag vad jag skulle ha på mig inför den kommande fredagen.

Jag tänker såhär:

Stickat pannband (eftersom jag avskyr mössfrisyr)
Virkad mobil (till mig själv, för att det är fint)
Sammetsklänning till jul (fick tyget igår, buteljgrönt och skimrande)
Tygväska med tryck (kanske en julklapp?)
Virkad pläd (till syskonbarn)

Okej, allting känns ju ganska rimligt till och med för mig. Förutom pläden. Den räknar jag kommer ta ungefär ett halvår (minst). Men det är ju egentligen rätt bra, i lagom tid till mottagarens ettårsdag (om vi har tur). Blod, svett och tårar med andra ord!

Hejja hejja!

lördag 3 december 2011

Att alltid ha velat, men aldrig riktigt vågat.

Det här inlägget av Lady Dahmer fick mig att reagera lite. Tog lite illa upp, kände mig träffad. Jag har alltid varit ganska mild, snäll och lugn. Visst kunde jag leka vilda lekar, klättra i träd och vid vattenfall när jag var liten, men allra bäst tyckte jag det var att leka ensam. Drömde mig bort till andra världar tillsammans med My little pony och Barbie. Promenerade ofta i skogen själv, låtsades att jag gick vilse, letade nya krokiga stigar, lekte att jag var en häxa. Jag pysslade, klippte, klistrade och målade. Har aldrig varit uppkäftig eller stöddig, alltid tänkt på andra, fått dåligt samvete och lagt mig själv lite åt sidan. Jag är väldigt blyg och har väldigt svårt att tala med nya människor på ett avslappnat sätt, är inte alls särskilt social faktiskt.

Jag har alltid varit lite så, att jag velat väldigt mycket... har alltid påbörjat något, men tröttnat och slutat. Jag började tillexempel rida när jag var liten, men slutade för att det var för kallt i ridhuset. Okej, sa mamma. För hon ville ju inte tvinga mig. Jag började spela blockföljt, men hade inte disciplinen att göra läxorna och därför lärde jag mig aldrig riktigt, alltså blev det tråkigt och jag la av. Minns inte att min mamma protesterade särskilt mycket då heller. Jag gick på konstskola också, en termin. Sen vart det inte av mer efter det. Vet inte riktigt varför. Samma sak nu. För något år sedan så betalade jag för en kurs på Folkuniversitetet, modern dans. Gick kanske tre eller fyra gånger, sen tyckte jag att nä, fasiken vad tråkigt det var (trots att jag älskar att dansa modern dans). Och så slutade jag. Kastade nästan pengarna rakt i sjön. Grejen är ju att jag inte lär mig heller. Upprepade samma procedur kort därefter, ville läsa japanska. Betalade. Gick tre gånger. Tyckte att läraren var kass. Slutade.

Någonstans så skulle jag verkligen ha velat ha en mamma som kanske pushade lite, som uppmuntrade lite och som lärde mig att inte bara lägga av när det blir lite kämpigt. Jag skulle verkligen vilja att jag hade haft en mamma och pappa som verkligen såg mig och som verkligen såg min potential. Visst fick jag höra att jag tecknade fint och att jag var duktig, men åh, som jag önskar att de hade lockat fram det där andra som låg lite djupare gömt inuti.

Jag tror att jag kan vara lite av ett mähä i andras ögon. Konflikträdd och tystlåten. Jag har svårt att fatta beslut, frågar gärna andra vad de tycker, mycket för att inte göra andra upprörda, vill inte göra någon besviken. Och så allt det där jag borde gjort, men som jag inte hade modet till att göra. Jag ville ju så gärna söka till ett gymnasium på annan ort, men det var alldeles för läskigt. Gick en linje som inte riktigt passade mig, ville sluta och istället gå Bild och Form, men nej, då skulle jag behöva gå med okända människor och inte ta studenten med vännerna. Det var ju lite viktigare, trots allt.

När alla drog till Norge efter studenten, så flyttade jag upp till fastlandet. När alla åkte på superresan till Australien, så jobbade jag på som vanligt hemma. Jag gick miste om allt det där som jag borde ha gjort. Jag känner att jag har gått miste om saker som kanske hade kunnat göra mig till något mer. Önskar att jag hade tagit tillvara på min talang att teckna, utvecklat den. Åh, så som jag önskat att jag verkligen brann för något! Att jag hade ett intresse som betydde allt och som jag var riktigt duktig på! Visst finns det många saker som intresserar mig, absolut! Älskar fortfarande att teckna, sticka, virka och att sy, men det är inget som sker på befallning. Det tar tid och jag måste verkligen känna en vilja och ett överflöd av inspiration för att få något gjort, men oftast så rinner även sådant ut i sanden. Jag menar, jag drömmer fortfarande om att få ta sånglektioner och att lära mig spela fiol! Vågar jag?!

Hur vänder man något sådant efter tjugosju år? Det funderar jag ofta på. Kanske bör jag börja med väldigt små projekt, enkla saker. Att känna att jag faktiskt kan påbörja OCH avsluta något vore himla fint. Hur arbetar man med sig själv efter så lång tid?

onsdag 30 november 2011

Lite tankar såhär en onsdagsmorgon.

Jag vill gärna tro att jag är väldigt jordnära och trygg i mig själv. Att jag vet vem jag är, vad jag har och vart jag står i mitt liv. Att jag liksom inte blir berörd av människor som snackar skit och som försöker trycka ner en. Men, det är inte riktigt så. Jag vill verkligen bejaka alla mina sidor, hela min personlighet - allting som gör mig till mig, men ibland så är det ganska svårt. Det händer att jag häver ur mig grejer som kanske inte alltid känns helrätt efteråt, detta gör mig såklart mänsklig, men det är inte särskilt ofta som sådana drag är särskilt populära.

Jag blir ganska lätt bli provocerad av saker och ting jag läser. Jag är nämligen så oerhört trött på människor som hetsar till konsumtion (oftast indirekt) och då tänker jag nu främst på bloggare. Det shoppas och konsumeras varje dag, hela tiden och det verkar finnas en sådan total omedvetenhet om omvärlden att jag blir alldeles matt. Jag begär inte att alla dagligen och konstant ska tänka på hur deras beslut påverkar miljön, klimatet, djur och medmänniskor, men jag förstår inte hur man inte kan tänka på det alls.

Självklart känner jag inte några av dessa människor och vet ju inte egentligen hur de resonerar, allt jag kan göra är att bilda en uppfattning om dem utifrån deras blogg och det de väljer att visa upp. Mindre bloggare upplever jag som mer "på riktigt", medan de större har blivit som någon typ av varumärke, de säljer sig själva på något sätt och därför måste de upprätthålla en särskild fasad. Och kanske är det på grund av det som många inte vågar ha en åsikt, för då kan de tappa läsare och därmed inkomst.

Jag är själv väldigt medveten om hur jag lever mitt liv, då tänker jag på saker som hur jag handlar, vart jag handlar och framförallt vad jag handlar. För mig är det så oerhört viktigt att faktiskt veta hur maten på min tallrik hamnade där och vad hud- och hårdvårdsprodukter faktiskt består av. Och när jag stöter på människor som inte bara inte vet utan som faktiskt inte vill veta, som inte bryr sig, då går något inom mig sönder. Människor har naturligtvis rätt att ha vilken livsstil de vill, men till vilken kostnad? Jag anser att det är vårt ansvar att veta och att vilja veta vad som händer runt omkring oss och hur man som individ kan försöka påverka och göra vår omvärld lite, lite bättre. Det låter sjukt klyschigt, jag vet, men att klä sig i mössor med en pälsboll på, bara för att det är mode och sedan blunda för vad den där pälsbiten kommer ifrån, det finns inte i min värld. Och att till exempel äta kött är inget fel i sig, jag tycker också att kött är väldigt gott, men kan man äta det med rent samvete när köttindustrin ser ut som den gör? Kan man kanske avstå från kött två gånger om dagen och välja vegetariskt ett par gånger i veckan istället?

Förstår ni hur jag resonerar? Jag är absolut ingen Moder Theresa och jag har varit ganska omedveten under en lång tid själv, tills jag valde att inte vara det. Det kan vara sjukt jobbigt ibland, men oftast känns det bara jävligt bra att veta att man försöker göra vad man kan, om vi nu ska nyttja djur och natur så kan vi i alla fall försöka ge något tillbaka, återvinning eller vad tusan som helst.

måndag 28 november 2011

En tanke om bröst.

I fredags var det E-types dag på Så mycket bättre. Jag hade inte så höga förhoppningar, men tyckte det skulle bli spännande att se hur de andra artisterna tolkade hans låtar. Måste erkänna att det var riktigt, riktigt bra. Wiehe var ju helt otrolig! Helt fantastisk. Samma med Laleh. Jag har verkligen älskat henne sedan hon släppte sin första skiva och hon blir bara starkare och starkare med åren.

Hur som helst. Man fick se en hel del klipp från E-types gamla musikvideos och jag kan erkänna att jag dansade frenetiskt till hans musik på diskoteken när jag var yngre. Och jag minns att jag då, som tolvåring eller sådär, reagerade kraftigt på Dees enorma tuttar. Jisses vad man tyckte att de var stora! Men nu... när man såg de där klippen... det är så tragiskt hur skadad man har blivit med åren, men allt jag såg var en kraftig push-up. Tyckte till och med att hennes bröst såg ganska små ut! Och det här är inte första gången det händer, utan det var exakt samma sak när jag såg ett galet gammalt avsnitt av Baywatch, i begynnelsens tid av Pamela Andersons kändisskap. Hennes bröst var skolan snackis liksom, herremingud vilken enorm hylla hon hade, tänkte man... tills man jämför då med nu. Förstå hur mycket man har blivit påverkad med åren! På endast tio-femton år så har det som var stort då, med dagens mått, endast blivit en piss i havet ungefär. Inget märkvärdigt alls. Det är ändå ganska skrämmande, hur blind man blir.


fredag 25 november 2011

Karins konstgrepp - utlottning av bubbelhalsband.

För att Karin är så himla fantastisk och därför vill vi att hon ska få en massa marknadsföring för sina kreationer! Varför inte genom detta asballa bubbelhalsband runt halsen (min)?! Ja tack!

onsdag 23 november 2011

Vänskap i cajberspejs.

Bloggfenomenet är så lustigt egentligen. Jag läser inga direkta storbloggar, utan gillar de lite mindre och mer personliga varianterna. Där man kommer nära nära. Så nära, att man tycker att bloggaren är lite av en vän. När jag hittar en blogg som jag fastnar för, så läser jag alla inlägg, går tillbaka från början liksom. Detta kan ju ta ett par dagar, men efteråt så är det precis som om jag känner henne (det handlar i stort sett alltid om kvinnor). Vi har delat allt! Både skratt och tårar, upp- och nedgångar. Det där lilla som sätter krokben för den här enormt fina och växande vänskapen är... att skribenten inte har en aning om vem jag är. Hon vet inte att just jag läser och att just jag känner igen mig i det hon skriver.

Det är så himla svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder tycker jag och när man finner de här guldkornen och bara: ÅH, JAG VILL VARA DIN VÄN! Då känner man sig en aningens desperat... och det är lite lagom stalker-varning på det där, att utropa sin kärlek till någon man aldrig träffat. Trots att allt man vill är att bloggaren tillslut ska känna likadant, älska dina kommentarer och på nåt sätt bilda en relation till dig och tillslut läsa din blogg och kommentera hos dig! Och så har man helt plötsligt en vän för livet!

Obs! Jag är inte galen, utan snarare ganska trevlig.

tisdag 22 november 2011

Om att ha en vän som gör saker som du inte riktigt tycker är helt okej.

Nå, om man som titeln på detta inlägg avslöjar, har en vän som grejar och har sig med saker och ting som du inte alls tycker är okej... Håller du god min? Det är ungefär vad jag gjort de senaste två-tre månaderna om jag ska vara ärlig. Försöker ställa upp och lyssna och komma med råd som det sig bör, men nu börjar mitt tålamod tryta.

Jag skrev precis ett jättelångt inlägg, men hejdade mig mitt i och tänkte att jag faktiskt inte behöver lägga ut hela historien på nätet. Det kanske bara räcker med frågeställningen, vad fan gör man om man tycker att en av ens närmaste vänner beter sig lite som... ja, ett själviskt pucko?

Helgens bravader/utgifter.

Okej. Min superkreativa tryckhelg började inte sådär jättebra, om jag ska vara ärlig. På fredagen när jag ska åka, så tar jag bussen ner till stan för att sedan byta buss och åka till tåget. Det var bara det att bussarna inte gick som jag trodde, utan jag skulle få vänta tjugo minuter. Vilket skulle leda till att jag skulle missa mitt tåg. Tiden var knapp, jag hann inte ens kolla upp andra tåg och bussar som skulle klaffa i Flen. Kände mig galet stressad och minuterna tickade på... Jag hoppade in i en taxi och tänkte att det var ju bara en raksträcka, borde inte alls kosta särskilt mycket. 120 JÄVLA spänn! Min sambo sa att det är en maxtaxa på 95 kr på dagen, man bara, jaha! Så bra att jag får veta det efter att jag klivit ur taxin och pröjsat. Totalt ovärt. Plus att jag köpte en sms-biljett till bussen. Tog inte reducerat pris heller, eftersom jag skulle byta buss. 30 spänn där. Urk. Det är inte lätt att vara snål när det kommer till färdmedel!

Hur som helst. Kommer på mitt tåg och kommer också fram till Flen. 68 kr. Tar bussen till skolan, 33 kr. Betalar vandrarhemmet och middagen, 365 kr. Äter middag tillsammans med gänget. Tänker att det kanske inte är lika äckligt som det brukade... Äter. Jo. Lika äckligt. 65 kr för: majs i tomatkross.

Lägger förmiddagen bakom mig. Vi gör oss hemmastadda på våra rum, hänger i vardagsrummet. Fikar, dricker te och pratar. Jag geggar ricinolja i håret. Alla är galet trötta... Vi kollar på nån kass film och pratar lite mer, sen går vi och lägger oss.

Min första natt är rätt hemsk. Vaknar ungefär en gång i timmen av nackspärr. På morgonen ser jag ut/känner mig som ett lik. Segar mig in i duschen och försöker tvätta ur ricinoljan... Tog bara med mig bikarbonat. Det går inte ur. Suck.

Nåväl, fett hår på en folkhögskola är väl ingen biggie. Drar på mig mjukisbyxor. Det är liksom trikå för hela slanten kan jag ju säga. Jävligt skönt!

Vi går iväg till trycksalen, känner ingen direkt inspiration. Googlar lite bilder. Kluddrar lite i ett block tillsammans med en vän. Fnissar väldigt mycket. Men sen, bara sådär, så kommer det till mig! Såklart att jag ska trycka en räv! Rävar är fantastiska djur!

Det tog mig några provtryck och en hel del förändringar i mina schabloner innan jag nådde det resultat jag ville. Är inte helt nöjd ändå kanske, men tyckte det blev himla fint ändå. En tjock och fluffig, hälsosam räv.




I slutet av dagen var jag rätt däckad. Förstår inte alls var tröttheten kom ifrån. Men jag jobbade rätt intensivt, det ser verkligen inte ut som det när man har resultatet framför sig, men jag spenderade typ två timmar på att skära ut mönstret. Sedan provtryckte jag, ändrade lite till, provtryckte - tills jag var nöjd.

Det enda negativa var faktiskt alla utgifter. Hamnade på typ 800 kr i slutändan. Men ja, det är ju bara pengar och det var en engångsgrej. Får se det så. Vill inte verka galet snål nu, för jag bjuder gärna andra och sådär, men det svider lite att betala för bussar och minutlånga taxiresor...

Jag hade en underbar helg, lite jobbigt dock med nätterna. Sov lika dåligt andra natten och drabbades av hemlängtan. Men det kan nog bero på att jag jobbar så mycket och min sambo jobbar också hela tiden, så vi träffas liksom inte lika mycket som vi borde. Eller jo, det gör vi kanske, men vi umgås inte. För vi båda är alltid trötta och så går man och lägger sig. Han kliver upp innan mig dessutom. Men nog om det! Jag är glad att vi alla träffades igen och ser fram emot nästa tillfälle!

tisdag 15 november 2011

En Bild säger mer än tusen ord.



Flickorna ska leka prinsessor, vara söta, stilla, leka fint...


...medan pojkar uppmanas att vara vilda, bara fantasin sätter stopp!


Inget speciellt.

Idag känns som en bra dag. Det är kallt och friskt ute, men strålande sol. Visserligen sov jag till elva, men har ätit frukost i lugn och ro, läst lite bloggar och faktiskt känt INSPIRATION till att skapa lite själv. Några små tankar har vuxit i mitt huvud den senaste tiden och jag tror det är dags att förverkliga dem...

Något annat då... På fredag ska jag och tre andra tjejer åka till Åsa, bo på vandrarhemmet där och låna skolans trycklokal som ligger i källaren. Vi gick alla tillsammans på skolan och pratade om att ha en sådan här helg under hösten och nu är det alltså dags. Jag har ett par tryckidéer som jag vill testa, ganska enkla grejer som bara kräver ett par schabloner liksom. Ska trycka på oblekt bomullsväv, tänkte att det kunde göra sig snyggt som enkla tygpåsar.

Idag är också dagen då jag påbörjar mitt ricinolja-experiment! Ska bli riktigt spännande att se vad som händer inom loppet av en månad eller så. Ska massera in oljan 2-3 ggr i veckan hade jag tänkt och sen låta det sitta i så länge jag pallar. Har läst om att håret har vuxit upp till fem centimeter i månaden för vissa, istället för fjuttiga en centimeter. Man kan ju alltid hoppas, det skadar ju inte att testa!

måndag 14 november 2011

Den som inga byxor har, hen får gå med rumpan bar!

Jag måste gå till jobbet om ganska exakt tre minuter för att inte bli sen. Men jag har inte tagit på mig några byxor än. Peppen gott folk, peppen!

(Fast jag är åtminstone nöjd med håret. Det är inte fy skam!)

Att komma till insikt.

Nu känns det som att man går i konstant motvind. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att komma ur den här nedåtgående spiralen. Allt blir så fruktansvärt jobbigt, att gå upp på morgonen, att göra sig klar för att gå iväg till jobbet... Jobbet i sig.

Att liksom vakna upp och känna att allt är skit är inte den härligaste känslan kan jag tycka. Jag har ingen ork och känner ingen motivation över huvud taget. Det är inte heller första gången, så på något sätt är jag tillbaka på ruta ett.

Den största boven är nog mitt jobb, det har jag redan listat ut. För några år sedan så blev jag sjukskriven. Jag kunde inte åka buss utan att börja lipa, väl framme på jobbet brukade jag låsa in mig på toaletten och gråta av mig. Kämpade på, tills det inte gick längre. Bokade möte med en psykolog och brast ut i gråt så fort jag kom inför dörren på hans kontor, sedan satt jag där och försökte förklara hur jag mådde mellan hulkandet, snoret och tårarna. Shit, vilken lättnad ändå, efteråt. Jag blev sjukskriven en månad på heltid och efter det lika länge på halvtid.

Saken är att min situation aldrig blev riktigt bra. För jobbet var ju detsamma. Hade en kass chef som sket i det mesta och en stackars säljchef som fick axla hela butiken ensam. Det var alltid kaos liksom. Personalen funkade inte heller, dålig arbetsmoral och brist på sunt förnuft ledde till att alla verkligen mådde skit.

Efter min sjukskrivning så kom jag tillbaka till exakt samma grej. Fick dessutom vänta på min ersättning i etthalvår. Sex månader. Förstår ni intresset från chefen?! Enormt engagemang! Eller? Jag pratade med henne, frågade varför mina pengar inte kom. Hon sa att det var lönekontoret jag skulle kolla med. Ringde dem. Nej, de hänvisade till min chef. Hon hade inte ens gjort en anmälan att jag varit sjukskriven typ. Gick till min chef igen. Hon skulle anmäla det, det hade blivit något missförstånd. Tiden gick, men inget hände. Kontaktade försäkringskassan, men nej, det var min arbetsgivare som skulle anmäla till dem, men det hade de inte gjort. Okej. Det här var en enorm grej för mig. Jag avskyr konflikter och tror alltid det bästa om människor... "Men, jag väntar lite. Hon har nog inte glömt... Hon har ju så mycket själv" osv osv. Jag är naiv och godtrogen, för snäll och mesig helt enkelt.

Tillslut så kom det en kvinna från HR, hon pratade med de anställda som hade varit sjuka för ofta och jag var en av dem såklart. Då berättade jag om hela grejen med uteblivna pengar och hon verkade uppriktigt sagt chockad. Jag tror det gick tre dagar efter mötet med henne, sedan hade jag mina pengar.

Min energi tog slut helt och jag sa tack och hej och började plugga. Gick inte ens in till butiken på ett halvår. Har pluggat i omgångar efter det, försökt hämta nya krafter, men det finns inget kvar för mig nu. Efter mitt år på Åsa Folkhögskola så tänkte jag att jag skulle jobba ett år, spara lite pengar. Men nu, efter sex månader och både en ny butikschef och säljchef, så känner jag att det inte går. Det har gått över fyra år, men jag är fortfarande på exakt samma ställe i mitt liv. Bara tjugo kilo fetare.

En liten grej som jag minns tydligt var när jag hade kämpat att kliva upp ur sängen. Det gjorde bokstavligen ont i mig att gå upp. Varenda nerv i kroppen stretade emot. Men upp kom jag... tog mig till jobbet... Fick höra "men hej, jobbar du idag?". Det visade sig att schemat som skrivits ut veckan innan hade ändrats utan att jag visste om det. Jag var alltså ledig. Och jag som bara ville ringa och sjukanmäla mig egentligen... Fick en klapp på axeln av en annan butikschef som var där och hälsade på "men det är ju bara att börja jobba, du är ju ändå här". Jag ville be honom dra åt helvete, milt uttryckt. Där och då fick jag någon typ av utbrott. Sprang in på toaletten och storbölade. JAG ORKAR INTE MER! Min chef visade en mänsklig sida och kramade om mig. Jag hyperventilerade över hennes axel och skakade i hela kroppen. Hon tog mig till Previa, som samarbetar med företag om personalhälsa. Fick träffa en terapeut. Fick fylla i ett papper som skulle avgöra om jag var självmordsbenägen. Typ. Kände mig utlämnad och betraktad. Hon bedömde mig, hur ostabil var jag? Hur stor var min rättighet till välmående, egentligen? Om jag ska vara ärlig minns jag inte om det här var före eller efter jag blev heltidssjukskriven. Tror att det var efter att jag kom tillbaka faktiskt, men i och med att jag inte arbetat med mig själv, utan bara "varit ledig" så hände exakt samma sak igen. Jag var inte botad, eller vad man ska kalla det. Allt var exakt likadant.

Det HAR blivit fantastiskt mycket bättre på min arbetsplats, men nu är jag färdig. Nu har jag gjort det här, dags att gå vidare! En fast anställning är absolut en trygghet, men till bekostnad på vad? Min hälsa och mitt välmående? Nej, tack. Så långt har jag åtminstone kommit.

Ser fram emot våren, nya utmaningar och en ny skola. En nystart, en efterlängtad sådan.

lördag 12 november 2011

Har jag inte kommit längre än såhär?

Ibland får jag en sådan stark känsla av att känna mig totalt värdelös. Jag kan stirra på min egen spegelbild i vad som tycks en evighet och bara hitta fel, jag behöver inte ens leta, för jag vet ju redan exakt vad jag tycker om mig själv.

Jag har aldrig någonsin ansett att jag är fin, eller söt, eller snygg eller bra. Mitt självförtroende har alltid varit otroligt lågt och hur mycket jag än försöker jobba med det, så halkar jag alltid tillbaka till samma självhatande plats igen.

Jag säger ofta till mig själv att jag funkar precis som jag är. Jag intalar mig att jag trots allt är okej... Men sedan så står jag där i provrummet på H&M, ser min kropp från alla vinklar, ser hur ljuset letar sig in i alla vrår och kanter på min kropp... hur det hittar alla små ojämnheter och fel. Känslan av att stå i ett provrum och gråta över vad man ser framför sig är fruktansvärd. Och att man inte gör något åt saken får inte direkt självkänslan på topp. Det blir ännu ett misslyckande att checka av på listan. Jag får skylla mig själv för att jag är fet och inte tar mig i kragen. Det är mitt egna fel och förtjänar inte mer än såhär. Förtjänar jag inte mer än såhär? Tysta tårar i ett provrum.

Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore om jag fick ändra allt jag ogillade hos mig själv. Vem skulle jag vara då? Hur lycklig skulle jag bli? För visst skulle jag må bättre?!

Jag har svårt att nämna bra egenskaper hos mig själv, kanske kan skrapa ihop något halvhjärtat vid pistolhot, men inte mer än så. Det är på något sätt enklare att fokusera på de dåliga bitarna, det krävs ju inte så mycket att vara negativ eller nedvärdera sig själv. Jag är ett lätt offer.

Det är så konstigt det där... om jag inte levde i det samhälle jag lever i nu, då skulle jag kanske varit lycklig. Nöjd över en kropp som fungerar, matglad som jag är till trots. Men när jag ser mig omkring så är utséendefixeringen så extremt närvarande, hela tiden och en del av mig vill inte längre vara "den feta polaren med humor". Jag ställer mig konstant frågan: Varför. Och jag är jävligt medveten vid svaret, men väljer att se förbi det. Jag skulle bara för en enda gång i mitt liv, få veta hur det känns att vara vacker. För jag orkar inte kämpa emot längre.

Efter tjugosju år, så har jag inte kommit längre än såhär. Tyvärr.

fredag 11 november 2011

Ett experiment.

Ricinolja, eeyy?! Tydligen asbra till många grejer, inte bara för att få igång magen, utan det ska också stimulera hårväxten.

Jag har alltid drömt om ett riktigt hollywood-svall. Den nakna sanningen är dock det motsatta. Ett ganska typiskt nordiskt hår, inte tjockt, men inte heller tunt. Saken är att jag aldrig har haft långt hår. Min mamma lät mig inte när jag var liten, för det tovade sig bara och på äldre dagar har jag inte haft tålamodet att spara. Experimenterade en hel del i ungdomsåren med att färga, bleka, klippa själv osv. Nu har jag fått dille på naturlig hud- och hårvård och tvättar mitt hår med bikarbonat och äppelcidervinäger.

Nu har mitt hår slutat växa. Eller så växer det bara galet långsamt. Tittade på ett år gamla foton och mitt hår är i stort sett lika långt nu som då. Så jag började googla frisyrbilder på kort hår. Hittade massa fint och blev riktigt inspirerad! Men så läste jag att ricinolja is the shit, så jag ska testa det under tre månader innan jag gör något drastiskt. Grejen är att jag har sjuuukt svårt att släppa tankar när de väl får fäste, sådana som rör mitt hår speciellt. Oftast står jag inte ut och det resulterar i att jag klipper mig. Själv. Senaste var det luggen. Hade sparat ut en lång lång under två år, men så vart jag less och klippte av den. Eftersom att klippa lugg är svårt, så blev den bara bredare och kortare och nu ångrar jag mig. Såklart. Men, det är ingen vits att gråta över klippt hår!

Börjar med en bild på hur långt mitt hår är nu nästan 50 cm. Återkommer om två veckor för att se om det blivit någon skillnad.

måndag 7 november 2011

Hellre ett skott i...

Jag får ryggskott till och från. Det började när jag var sexton. Skulle plocka upp min lillasyster från golvet och min rygg bara: PANG!

Sedan dess händer det då och då, senast var i fredags. Anledningen? Hosta. Jag har en galen hosta som verkligen inte vill ge med sig. Har till och med kollat upp den hos VÅRDCENTRALEN. Men de hittar inget fel på mig. Ehm. Hur som helst. Hostan. Ni vet, en sådan där riktigt gubbhosta. Jag låter som om jag varit storrökare i trettiofem år och halsat whisky som om det inte fanns någon morgondag. Lungorna följer nästan med upp liksom.

Detta resulterade alltså i ett ryggskott. Smärtan strålar från svanken och uppåt och utåt... och det finns inget jag kan göra åt saken. Smärtstillande fungerar inte särskilt bra. Vila fungerar inte heller. Att röra mig gör typ jätteont. Men jag trotsar smärtan efter att ha läst på vårdguiden att man ska fortsätta sitt arbetsliv som vanligt. Okej, tänkte jag, googlade lite mer och fick samma svar överallt. Ringde min chef för att förvarna (himla gulligt av mig ändå) att jag typ har lite ont och att det gör ont vad jag än gör. Så att... ja. Vi får väl se hur den här dagen slutar helt enkelt!

söndag 6 november 2011

Klädutmaningen 2.0

Jag läste om Klädutmaningen för rätt längesen. Måste ha varit minst ett år sedan i alla fall... Ungefär i samma veva så hörde jag talas om Lånegarderoben också. Efter det så har jag blivit mer medveten om den extrema konsumtionshetsen som råder överallt! Den här slit-och-släng generationen som vuxit fram, jag känner inte alls igen mig i just den grejen, men trots det så älskar jag att shoppa. Min garderob är överfull, har NYA skor som aldrig använts också - flera par. Det är helt galet! Men jag slänger inget... Jag kanske kommer använda det det plagget, någon gång. Man vet ju aldrig...

Och då slog det mig! Va fasiken, jag ska hänga på Klädutmaningen! Bättre sent än aldrig liksom! Trots att jag älskar att handla kläder och skor, så har jag ett överflöd, jag behöver faktiskt inget mer. Så nu tänker jag såhär, inga nya grejer på en månad (testperiod) utan jag måste använda det jag redan har. Det innebär en riktigt jäkla djupdykning i byrålådor och garderober. Är det så att jag verkligen behöver ett plagg av någon anledning så är det second hand eller låna som gäller.

Spännande! Kanske att jag till och med lägger ut lite bilder från och med nu? Peppen på den gott folk, peppen!

torsdag 27 oktober 2011

Känsliga grejer.

Ibland längtar jag oerhört intensivt till att få barn. Ibland gör det till och med ont. För ett par år sedan så var känslan så stark att jag inte klarade av att umgås med kvinnor som hade små spädbarn. När min sambos syster födde sin dotter så grät JAG när vi hälsade på henne. Fällde några tårar på hemmaplan också. Jag var inte missunnsam... jag ville bara så gärna vara i hennes plats. Det går inte att förklara riktigt, en det var som att hela ens väsen skrek och protesterade - varför varför VARFÖR är inte jag där än?

Det var samma när en nära vän till mig berättade att hon var gravid. Jag reagerade med ilska, åh vad arg jag blev att HON, hon som var arbetslös och inte ens i ett förhållande skulle få skaffa barn, medan jag som efter fem år (vid tillfället, nu är vi inne på vårt sjunde år) med samme kille och fast jobb inte ens var i närheten av något barnaskaffande. Det gjorde bokstavligen ont i hjärtat och det dröjde länge att acceptera hennes graviditet. Jag talade med henne såklart och hon förstod mig (så sjukt förstående att jag känner mig löjlig). Men visst var det jobbigt att visa glädje och engagemang när man inte kände det innerst inne. Då var jag missunnsam. Det var hemskt. Jag kände mig hemsk.

Jag är väldigt glad över att det här har gått över, men det tog tid. Jag vet att också min tid kommer, men har insett att jag vill prioritera andra saker innan. Som en utbildning, att få hitta mig själv först. För om jag inte ens vet vem jag själv är, vid tjugosju års ålder, hur ska jag då känna när jag ansvarar för någon annan? Jag vill inte förverkliga mig själv genom att skaffa barn och tro att det kommer lösa mina andra problem, för sedan kommer jag ändå stå där, på samma ställe som nu, bara jävligt mycket äldre.

söndag 23 oktober 2011

Luspank.

Men åh. Känslan av att vara så jäkla pank innan man ens betalat räkningarna... oerhört tröttsamt! Har så galet mycket utgifter! Och så ska ju kursen i mönsterkonstruktion betalas. Räknade ut att jag kommer ha ungefär 600 kronor till "nöjen" när allt är betalat. Sexhundrakronor. Tur att jag har inhandlat nya vinterskor redan. Med tanke på att jag faktiskt inte behöver köpa något, så vet jag ju att jag klarar mig, men jag avskyr att vara så begränsad! Att känna hur varje liten fika på staden är en enorm utgift, att känna att nej, jag kan tyvärr inte unna mig en chai-latte för ynka 30 kr, för jag kanske måste investera i typ mjölk eller något.

Huvudsaken är väl egentligen att alla räkningar faktiskt blir betalda. Och jag behöver ju inte bo i en kartong liksom. Fast det hade ju varit fint att få köpa den där kakeldekoren jag spanat på så länge...

Uppdatering! Ingen kurs i mönsterkonstruktion den här hösten! Gick in på hemsidan för att kolla lite och såg att det stod att det var fem tillfällen. Jag är helt hundra på att när jag anmälde mig, så stod det att kursen skulle ges vid åtta tillfällen. Det är ändå ganska många timmar som de dragit in... och ändå var avgiften densamma. Får kolla på något till våren istället, isf blir det nog Tillskärarakademin. Urk. Tur i oturen, antar jag. Där sparade jag 2000 spänn.

lördag 22 oktober 2011

Ett år senare.

Läste precis igenom mina tidigare inlägg. Det gick snabbt, eftersom det typ är två sidor på den här bloggen. Två hela sidor som sammanfattar det senaste året av mitt liv. Jag tänker tillbaka på mina förväntningar på skolan och utbildningen. Textil och formgivning. En hel del bu och bä måste jag säga. Det var egentligen inte alls som jag hoppades och mycket var jobbigt och tråkigt och fruktansvärt.

Men det fanns också en del fina grejer. Gemenskap. Min rumskompis visade sig vara en av världens roligaste och bästa människor... och kvällarna vi spenderade i husets vardagsrum tillsammans med de andra tjejerna var så himla bra! Mycket paj blev det. Och mycket Bonde söker fru. Och halvåtta hos mig. Jag lovade mig själv att aldrig följa de programmen efter skolan... och det löftet höll jag. Men vi satt där, diskuterandes, skrattandes och pajätandes. Och trots att det skar sig med några av tjejerna i klassen, så fanns det trots allt ett par guldkorn. Vi bakade, vävde, broderade, skrattade tills tårarna sprutade och det är så underbart att tänka tillbaka på.

Hm. Det var kanske ett rätt okej år, om jag verkligen känner efter. Med ett par mindre trevliga upplevelser. Hur som helst, så känns det spännande. För nu sitter jag här, ett år senare, och tänker ungefär samma tankar. Vad ska nästa period föra med sig? Ska läsa mönsterkonstruktion, har sökt genusvetenskap till våren och därefter vill jag till HV-skola. Parallellt blir det Tillskärarakademin... om ekonomin tillåter. Vill nämligen gå en kvällskurs där som varar två terminer och kostar cirkus trettiotusen. Men jodå... det borde väl gå? Om jag... sparar?

Det tar tid. I alla fall för mig, det har jag kommit till insikt med. Det är ingen idé att jag ångrar allt jag inte gjorde, för det tär så enormt mycket på mig. Jag kan inte gå och tänka på hur jag BORDE ha gjort eller levt, visst skulle det ha varit enormt om jag pluggat formgivning tidigare, men ja, bättre sent än aldrig. Klyschigt, men väldigt väldigt sant.

måndag 8 augusti 2011

Grönt är skönt.

Idag bestämde jag mig för att börja äta vegetariskt. Det är något som har hänt ett par gånger tidigare och har hållit i sig någon vecka eller så. Anledningen är att jag har ganska dålig karaktär och faller ALLTID för frestelserna. Dessutom älskar jag kött, väldigt mycket. Men ibland så måste man fatta beslut som går utanför vad man själv vill, det här är en sådan grej.

Jag tycker inte att det är fel att äta kött, kött är gott och nyttigt. Men det är hela industrin som jag tycker är väldigt, väldigt obehaglig. Jag är inte den som gärna söker upp smygfilmade videos från slakthus och sådär, för jag är fruktansvärt känslig. Självklart har jag sett den hel del och det är saker jag aldrig glömmer och som när jag minst anar det kan dyka upp i mitt huvud, typ när jag ska sova. Jag vill absolut inte blunda för verkligheten, men jag vet ju ändå liksom.

Om jag ska vara ärlig, så är det helt enkelt lättare att vara vegetarian. Det tar tid och är kostsamt (extremt kostsamt) att välja närproducerat, ekologiskt och kravmärkt och det är inte heller alla affärer som har något utbud att hänga i granen. Det här har nu lett till att jag istället väljer bort kött, inte bara för att skona djuren, utan även ur en miljöaspekt. I dagens samhälle så är det omöjligt att äta precis vad man vill utan att faktiskt tänka på vart det man stoppar i sig kommer ifrån och vilka konsekvenser som följer. Jag tycker faktiskt att vi är skyldiga naturen det, eftersom vi lever av vad den har att ge. Vi måste ju ge något tillbaka, jag börjar såhär.

onsdag 3 augusti 2011

Gone fishing.

Ja men precis. Det var såhär det skulle bli... jag tröttnar. Vet inte om det är en sjukdom, men jag tröttnar galet snabbt. Jag vill blogga, men tycker att allt jag skriver blir så träligt. Men jag ska faktiskt ta tag i mig själv, för det är skönt att skriva av sig, även om ingen läser... Det är i och för sig inte helt sant, för visst fantiserar man om hur det skulle vara att ha en stor blogg med flera tusen läsare...

Det är lite lustigt det här med bloggar. Vilket fenomen det har blivit! För några år sedan hade jag ingen aning om vad en blogg var och nu har varenda kotte en egen blogg och jag tror att alla har samma dröm, att bli den nya omskrivna bloggerskan, sådär rolig och fyndig med tjusiga bilder och en fantastisk header som de egenhändigt knåpat ihop med photoshop. Har ni tänkt på att bloggar i samma genre ofta ser väldigt lika ut? Bloggerskorna (för det verkar oftast vara tjejer) uttrycker sig på samma sätt, tar samma typer av foton, umgås med samma slags människor, har på sig liknande kläder... Allt är bara så himla likadant och samma, hela tiden.

Jag kan ibland känna att jag också vill vara sådär fantastiskt fantasifull, kreativ och pastellig. Gå runt i fina second handklänningar och bo en en underbar lägenhet med högt i tak och enorma fönster som man kan sitta i. Självklart ska allt gå i femtiotal. Pärlhalsband, svart tjock eyeliner och rött läppstift. Men sedan så hinner verkligheten i kapp... Varför vill jag ha allt det där? Varför vill jag VARA allt det där? Jag undviker att lägga upp bilder för jag tänker att jag inte vill visa upp min vardag, jag är inte som Underbara Clara eller som Elsa Billgren. Jag är den jag är, med egna drömmar och framtidtankar... Det är bara så svårt att våga ta steget, våga satsa fullt ut. Att våga misslyckas och resa sig igen för att återigen chansa och kanske, kanske tillslut vinna.

lördag 30 april 2011

See ya, wouldn't wanna be ya!

Okej. Det har varit tyst ett par dagar nu för jag har haft så sjukt mycket att göra i skolan. Dessutom har min datorskärm spruckit, så det är värsta regnbågen över hela skiten nu och man ser inte särskilt mycket... och femtonhundra spänn i självrisk är inget jag har över just nu.

Hur som helst! Ibland stöter man på människor som verkar leta konflikter. Det är som om de lever för att få komma med helt onödiga kommentarer, bara för att de gillas att munhuggas. Även om man inte är otrevlig tillbaka, så kör de på bäst de kan för att de helt enkelt har en sådan personlighet. Jag undrar ofta över hur dessa personer blev uppfostrade och förmodligen var de skolans mobbare, fast en sådan där populär tjej som alltid hade en flock andra tjejer runtom som såg upp till och förundrades över den tuffa tjejen med vass tunga. Okej, i högstadiet. Men när man kommer upp i 20+ åldern... Borde det inte ha gått över då? Eller är folk verkligen så pass osäkra i sig själva, att de fortsätter i samma spår som funkade för tio år sedan?

En sådan person går i min klass. Hon låter alltid otrevlig och hon måste alltid ha rätt. Håller man inte med, så är hon snabb med att försöka starta något... Sen snackar hon skit. Trots detta, så finns hennes små anhängare där. Som egentligen också tycker illa om hennes sätt, för de har de trots allt sagt när hon inte är närvarande... men i slutändan så skrattar de åt hennes skämt och flinar medgivande när hon spyr galla över alla som inte tycker som henne.

Jag är riktigt konflikträdd, det kan jag stå för. Men jag skulle aldrig, ALDRIG, stå ut med sådant där skit. Och jag tycker så synd om henne, trots att hon gör mig så jävla förbannad. Och jag AVSKYR att hon påverkar mitt humör så som hon gör. Och jag tycker det är konstigt att en enda person, kan påverka ett tiotal personer så negativt som hon gör. Det är verkligen bortom mig. Ungefär som när man försöker tänka på hur stort universum är. Ens hjärna exploderar. Kan säga såhär, det första jag ska göra, för att verkligen visa vad jag tycker... Efter att skolan slutat... Är att ta bort henne från min kompislista på Facebook! HA! Take that bitch!

måndag 25 april 2011

Random klagomål.

Något som jag tycker är sjukt irriterande, är när tjejer kallar sin pojkvän eller sambo för "min man" och hans föräldrar för "mina svärföräldrar" när de INTE ENS ÄR GIFTA. Jag är ledsen, men man måste ta mig tusan vara gift för att prata på det där sättet.

Sen undrar jag också lite över det här fenomenet att sätta ett frågetecken efter ett påstående, när man uppenbarligen inte ställer en fråga eller försöker vara ironisk. Frågetecknet är bara helt felplacerat. Vart kommer det ifrån? Hur uppstod det? Och varför, VARFÖR, skriver folk på det sättet? Det ser ju för tusan inte klokt ut!

Och dagens sista irritationsmoment som jag måste få ur mig är det här jävla näthatet som man ser exakt överallt. Stöddigheten av att sitta anonym bakom en datorskärm och bara kasta ur sig en massa skit över människor man inte känner... Vad får man ut av det? Det verkar oftast ligga avundsjuka bakom, det är väldigt uppenbart... Men varför engagerar man sig så otroligt om man inte gillar en viss bloggare t ex? Det är väl bara att strunta i att gå in på dennes blogg, det är ingen som tvingar dig att läsa inlägg efter inlägg och ingen tvingar dig till att kommentera, inlägg efter inlägg. Jag tänker främst på en grej som drabbade Kenza. Jag brukar läsa hennes blogg då och då, eller, jag kollar på bilderna eftersom innehållet är riktigt trist... Men hur som helst, hon har råkat ut för att en och samma person kommenterat varje inlägg dagligen i flera månader. Den här tjejen har skrivit att Kenza är så jävla ful, vilka fula kläder hon har, vilken hemsk frisyr hon har och vilka fula läppar (?!) hon har och att hon inte passar i rött läppstift. Kenza svarar tillbaka med att lägga upp några kommentarer i ett inlägg där tjejens IP-adress står. Den skyldiga går då ut i Nyheter24, med namn och bild, och börjar snacka om att anmäla. Självklart kommer detta inte leda någonstans, men det roliga är att hon faktiskt säger att hon FÅR tycka så som hon gör. Typ att det är en yttrandefrihet att säga kränkande saker om folk. Ibland undrar man ju hur människor är funtade, för sen säger hon att det absolut inte handlar om avundsjuka, utan hon gillar helt enkelt inte Kenza och tycker att hon är ful och det ger henne rätt att påpeka det också. Dagligen.

Behöver jag ens säga att den anonyma kommentatorn var rent ut sagt, skitful? Nej. Det är överflödigt, så jag ska inte yttra mig om den saken.

fredag 22 april 2011

Räkningarna ja...

FUCK ME, vad jag avskyr allt som har med min ekonomi att göra! Jag betalar två hyror och har gjort det sedan augusti förra året (jag bor dels på internat, då jag pluggar på annan ort - dels bor jag hemma med min sambo). Ska bli riktigt skönt att slippa det snart, då skolan slutar den tionde juni... Men jag har aldrig tidigare haft såhär dåligt med pengar och det tar på energin riktigt ordentligt. Lever i stort sett från lön till lön, har fullt CSN-stöd PLUS att jag jobbar extra så mycket jag bara hinner.

Pengar har varit ett stort fokus i mitt liv de senaste åtta åren. Har hjälpt min mamma väldigt mycket, tagit lån, krediter (inte bara åt mig, utan även åt henne), jag har alltid betalat allting såklart, men om jag visste då hur jag skulle ha det nu, så hade jag inte tagit ett enda konto! Visst är det najs att shoppa loss utan att lägga ut pengarna direkt... Men att istället betala för dem varje månad under flera år? Hell no! Det är en enda ond cirkel som man aldrig kommer loss ifrån. Hade lätt kunnat spara alla de där tusenlapparna istället. Men det är lätt att vara efterklok... Det är bara så fruktansvärt träligt när livet kretsar kring pengar, eller snarare, bristen av dem...

There's a first time for everything.

När man har varit nere i en svacka så känns det så otroligt skönt när man börjar se ljusglimtar igen. Småsaker som gör att man ser framåt, kämpar vidare - för att man VET att man kommer fixa allt det där som man drömmer om.

Hösten känns lovande. Okej okej, sommaren har inte ens börjat... men fy tusan vilken lättnad det är att INTE känna ångest över vad man ska göra till hösten. Jag ska fortsätta plugga, men på sätt och vis kvittar det vad jag kommer in på, eftersom allt jag valt vill jag göra i stort sett lika mycket. Så det KAN bara inte misslyckas den här gången!

Mitt förstahandsval är Textilhögskolan i Borås. Jag vill inte hoppas alltför mycket, för jag vet liksom inom mig att jag inte kommer in där. Har inte tillräckligt med erfarenhet - samtidigt som jag är sjukt stolt att jag fick ihop en anökningsportfolio. Är det så att jag inte blir antagen, så söker jag igen nästa år och förbereder mig fram tills dess genom att gå en kurs i bl.a mönsterkonstruktion och lite sådana saker. Mitt andrahandsval är genusvetenskap. Är riktigt pepp på att läsa det! Så hur det är blir efter sommaren, så vet jag att det kommer bli skitbra.

Kanske är det nu jag orkar ta tag i mitt liv och få saker att hända... och inte bara sitta bredvid och titta på?!

torsdag 21 april 2011

Men åh, sol!

Alltså. Helt sjukt hur man kan vara less på exakt ALLT ena dagen... och nästa dag så känns det mesta ganska så underbart! Det är strålande sol, jag vaknar tidigt och har hela dagen framför mig!

Ska njuta av en god frukost, sen ska jag ut och testa min nya systemkamera. Kanske ta en sväng på stan, fixa lunch, ta en joggingrunda och avrunda med att sitta utomhus och plugga. Perfekt? I think so!

onsdag 20 april 2011

En dag i drömmarnas tecken.


Alla har vi våra dåliga dagar. I dag är det min tur.

Jag kan inte fokusera alls känns det som. Har känt mig som en grå massa hela dagen och inte haft någon ork eller lust. Har spenderat dagen med att drömma mig bort, vilket jag ofta gör. Innan jag ska sova så dagdrömmer jag en stund om sådant jag gärna vill ha, sådant jag längtar efter. Jag fantiserar mig bort, till ett ställe där jag är lycklig och nöjd med mig själv. Jag bygger upp ett helt framtida liv liksom.

Dagen har spenderats surfande på internet och speciellt då olika bloggar. Människor verkar så himla glada. Nöjda liksom. De bor utomlands, lever det liv de kämpat för, har vackra kläder, många vänner, bra jobb, underbara lägenheter... Jag kan fortsätta i en evighet!

Jag har alltid varit ganska feg. Aldrig vågat satsa fullt ut och bara kört på, aldrig känt att det får bära eller brista. Och det ångrar jag nu. Va fan liksom! Man lever bara ett liv, ska man inte leva det bästa jäkla liv man bara kan då?! Skit samma om man gör lite missar här och där, man kommer ju i alla fall bli en erfarenhet rikare.

Sen har jag ju en massa bra grejer i det verkliga livet, det är absolut inget jag vill ta för givet, men ibland så vill man ha det där som verkar så ouppnåeligt. Jag vill ha allt det där andra NU NU NU! Helst ska det finnas där redan i går.

I bland brukar jag säga till mig själv att det här året är det året då allt ska klaffa. Ska inte ångra något alls. Jag ska kasta mig in med huvudet före. Och visst har jag bättrat mig, men djärvare har jag knappast blivit. Men jag har i alla fall sökt utbildning på en ort som ligger en bra bit ifrån där jag bor, det är väl alltid något. Men åh, så jag önskar att jag redan tagit itu med allt det där... att jag var klar nu och redo att ta tag i livet och allt vad det innebär.



Vem sätter reglerna?

Ibland blir jag inte klok på mig själv. Är så jäkla less på att allting alltid rinner ut i sanden och att det beror enbart på mig själv. Jag är alltid eld och lågor inför ett nytt projekt, men är så fruktansvärt slapp och lat och lägger det mesta på hyllan efter en kort tid. Grejen är ju att jag VET exakt att jag fungerar såhär, men det blir aldrig att jag gör något åt saken. Eller... jag brukar intala mig om att den här gången, då minsann, då ska jag göra saker och ting annorlunda! Men så blir det bara samma grej om och om igen. Bleeh.

Jag tänker kanske speciellt på alla mina gånger jag försökt gå ner i vikt. Det började 2007. Jag var inte särskilt överviktig, gick den dansestetiska linjen i gymnasiet och tog studenten 2003, men hade hunnit gå upp ett par (läs: tio) kilo trots allt. Vägde kanske runt 70 kg. Jag började med GI, körde det ett tag, funkade ganska bra... Men sen... så föll jag ner i frestelsernas grop igen. Sedan dess har jag försökt gå ner i vikt ett par gånger om året, men har istället gjort det totalt motsatta - Jag har gått upp. Och inte så lite heller, utan vi pratar liksom ytterligare 13 kg eller så.

Det här börjar tära på mig väldigt mycket. Mitt självförtroende är inget annat än en grå sörja, bottenskrapet i brunnen liksom. I stort sett icke-existerande med andra ord. Så pass att jag vid ett par tillfällen gråtit i provrummet när det nalkas bikinitider.

Det är sjukt jävla jobbigt att titta på sig själv i spegeln och bli äcklad. På riktigt. Jag ser på mig själv med avsky. Jag granskar varenda centimeter av min kropp och allt jag ser är fel, celluliter och bristningar. Fläskiga armar och dubbelhaka. Dålig hy och tunt hår. Kutryggig är jag också.

Jag vet att jag måste jobba med mig själv men det känns så oerhört klyschigt att peppa sig själv med att man är bra som man är, att man ska älska sig själv! Men samtidigt är det ju sant... alla kan inte väga femtio kilo och ha läppar som Angelina Jolie... trots det, så är det exakt vad jag vill. På något sätt känns det enklare att bara ändra på det man är missnöjd med, än att ändra på sin egna självbild, för det kräver mycket mer energi och styrka, än att bara kila över till Stureplanskliniken och spruta in lite restylane i den där tunna överläppen man avskytt så länge... Och även jag hamnar i det där träsket. För jag vill inte vara överviktig! Min övervikt gör mig olycklig. Självklart vill jag ju ha en hälsosam kropp, slippa ont i knän och rygg... men sen så viskar något ändå till mig att jag kanske skulle vara lite bättre och lite lite mer värd, om jag var smal. Och det är en fruktansvärd känsla. Men jag vill inte längre vara "den feta polaren med humor", jag vill också få gillande blickar på stan eller whatever, hur ytligt det än låter. Det för mig tillbaka till högstadiet, när allt man ville var att smälta in och få vara en av de populära tjejerna. Men det är längesedan jag gick i högstadiet nu, ändå kämpar jag fortfarande med samma skit.

Femte gången gillt?

Jag har provat på det här med att blogga ett par gånger tidigare, men det har liksom aldrig riktigt funkat för mig. Det känns som om jag har försökt mig på sådant som inte är riktigt jag. Har testat hela den här "dagens outfit"-grej, men det blir bara så himla... bleeh. Jag försökte mig även på att vara lite sådär chic och ba: Guud vad jag fyndar second-hand hela tiden! Fast det blev inte heller särskilt bra, eftersom jag är alldeles för lat för att ha en så nischad blogg.

Men trots allt, så är det ta mig fan skönt att få skriva av sig lite då och då. Därför så tänkte jag ge det ett nytt försök, helt kravlöst liksom, så får vi se vart det bär av.